Ingen får veta

Illustrationer:
Karin Södergren

SAGA Egmont

Ingen får veta

ISBN: 9788711648865

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

1

Det var alldeles tyst i klassrummet. Vår lärare, Olle, rättade prov. Vi elever skulle skriva uppsats. Alla skrev utom jag. Jag bara tuggade på pennan. Jag tänkte inte alls skriva om ämnet vi fått.

– Berätta om er själva, hade Olle sagt. Berätta om er familj, och vad ni gör om dagarna.

Jag ville inte att Olle skulle få veta hur mitt liv var. Han hade inget att göra med hur jag levde. Ingen fick snoka i mitt liv. Och ingen kompis fick komma in i vårt hus.

Mitt liv var min hemlighet.

Jag kunde förstås inte vara helt hemlig. Alla visste att vi hade en ridskola. Och tjejerna i klassen visste att jag var kär i Bruno.

Jag tyckte att det var tur att han inte visste om det.

Bruno gick i nian och var finast i världen. Han red i vår ridskola. Varje torsdag kom han till oss och red med nio gamla tanter.

Jag var säker på att Bruno inte var kär i mig. Det var bra, tyckte jag. För om jag hade fått chans på honom hade jag säkert dött av lycka.

När timmen var nästan slut såg Olle på mig.

– Nä, men vad gör du? sa han. Äter du upp pennan? Varför skriver du inte?

Då suckade jag och skrev sakta: ”Jag heter Ellen. Sedan ringde det ut till rast.

2

Jag stod vid fönstret i mitt rum och såg tanternas bilar komma. De parkerade i en lång rad bredvid stallporten.

Sist av alla kom Bruno och hans pappa i sin gröna bil. Det var den jag väntat på.

Jag såg på dem i smyg när de gick ur bilen. De pratade med varandra. Pappan lade armen om Brunos axlar och båda började skratta. Sedan försvann de in genom stallporten.

Jag kände mig ledsen. Jag ville också ha en pappa som lade armen om mig. Och jag ville få vara nära Bruno.

Jag lutade pannan mot fönstrets kalla glas.

Just då kom Marja in i mitt rum.

– Hör du, Ellen, sa hon. Jag har just fått ett återbud, så en häst är ledig. Vill du rida med oss? Jag tänkte ta ut tanterna och rida runt sjön. Det är ju så vackert väder.

Ja! Det ville jag! Åh vad jag blev glad! Det var klart att jag ville rida med tanterna och med Bruno!

Sno dej då, sa Marja. Du har bara en kvart på dej att byta kläder. Sedan drar vi.

Jag behövde ingen kvart. Efter fem minuter hade jag bytt till ridkläder.

De andra kläderna låg kvar i en hög på golvet när jag sprang ner till stallet.

Brunos pappa hjälpte till att sadla en av våra hästar. Sedan gick han ut till bilen igen och började läsa i en bok.

Alla hejade på mig när jag kom. Och alla var glada.

Marja tog inte med eleverna ut i naturen så ofta. Det var bättre att ha folk och hästar i ridhuset om något skulle hända.

Bruno log brett mot mig.

– Kul att du följer med oss, sa han.

Jag blev alldeles varm i magen av glädje, men jag sa inget.

Vi ledde ut hästarna ur stallet. Det tog bara ett par minuter. Sedan stod vi där i en rad med varsin häst vid tygeln.

Mamma kom ut på gården och såg på oss. Hon log mot mig och Marja.

Marja skrek och gapade som vanligt. Hon trodde visst att ryttare var döva.

– Sitt upp i sadlarna! hojtade hon. Följ efter mej nu. Rid på långa tyglar.

Vi red i skritt längs en av stigarna. Bruno red sist i raden tätt bakom mig.

Träden hade fått små gröna blad under natten, och i dikena lyste gula små blommor. Solen var blek och vinden var sval. Fåglar kvittrade överallt.